Övergrepp

Ingen kan ju ha missat all rabalder kring Patrik Sjöbergs självbiografi (det du inte såg).
Jag kan ärligt talat säga att Patrik har aldrig stått högt på min lista över människor jag beundrar.
Det enda man hörde, tyckte jag, genom åren när det gällde honom var: skadad, skadad, skadad.

Nån fredagskväll eller om det nu var en lördagskväll för många år sedan så gick jag förbi honom på Avenyn där han hade sin skrytbil parkerad.
Själv stog han bredvid den, rökte och tittade ner på folk som gick förbi.
Han tittade som om han tänkte: -Hallå, vet ni inte vem jag är, jag är en kändis!
Dryg översittare som satt sig själv på alldeles för höga hästar, var min enda åsikt och fnyste och gick vidare.


Iallafall så förklarar övergreppen kanske en del av hans översittarattityd. Jag förstår att han måste ha satt upp en stenhård mask utåt för att orka trycka bort det hemska han varit utsatt för.
Helt ärligt så hade jag inte trott honom om det inte hade varit någon mer som råkat ut för samma sak. Då hade jag tänkt: - Herregud, hur mediakåt får man bli?
Men så är det inte alltså.


Vad kan man säga om man verkligen begrundar vilken fruktansvärd tid han har gått igenom? Jag säger Grattis för att han vågar gå ut med det. Och jag är övertygad om att han genom boken kommer att hjälpa andra som kanske har eller blir utsatta för samma sak.
Återigen smiskar livet mig på fingrarna och visar att man aldrig ska döma någon människa överhuvudtaget. Av den enkla anledningen att man aldrig vet vilken livsresa dom har bakom sig. Alla är värda en chans.


Carpe Diem!