Foton och HBTQ-festivalen.

Idag startar HBTQ-festivalen i Göteborg.
Festivalen som pågår fram till Söndag den 3:dje Juni innehåller massor av programpunkter med mängder av olika föreläsningar osv.

Jag har gått en fotokurs under våren där temat har varit att binda ihop vårt eget arbete med festivalens tema.
Temat är: "SÄTT FÄRG PÅ GÖTEBORG OCH SKAPA EN ÖPPNARE STAD!"

Vi skulle då överföra detta till vår egen stadsdel - Majorna.
Igår kväll fick vi se det färdiga resultatet av allas foton i ett bildspel som ska visas på Sjöfartsmuséet under sommaren och resultatet var varierande och bra.
(om ni går in på Sjöfartsmuséets hemsida så finns en av mina bilder på förstasidan. Den tredje längst ner till höger)

Alla på kursen har tolkat uppgiften på helt olika sätt och gjort sin egen grej av det.
Vissa har koncentrerat sig på sin stadsdel, andra på färg, och andra på kopplingen till HBTQ.

Uppgiften har som sagt fått mig att tänka mycket.
Varför är människor så inskränkta och rädda för det dom inte känner till?
Jag bryr mig inte om människor har en annan läggning än vad jag har.
Varför skulle jag?
Jag är inte med dom i sovrummet och skulle inte heller vilja vara det.
Precis som jag inte vill vara med i sovrummet med heterosexuella.
Helt enkelt så är deras sexuella läggning inte intressant för mig.
Det förändrar inte min syn på andra människor.

Om jag tycker att en människa är intressant och jag har ett utbyte av att prata och umgås med den så skiter jag högaktningsfullt i vad deras läggning är.

Jag tycker synd om dom människor som är riktiga homofober (dom är antagligen osäkra på sin egna sexuella läggning) och som omvandlar sin rädsla till hat och vänder det mot HBTQ-människor.
Ska det vara så svårt att fatta att alla människor har samma värde?
Att ingen är förmer än andra?
Att det inte är vår sak att döma?
(Du blir inte muslim av att umgås med muslimer, du blir inte heller homosexuell av att umgås med homosexuella, du blir inte präst av att prata med en präst, du blir inte barn av att leka med barn.
Dvs, det smittar inte!)

Alla andra som faktiskt har fattat grejen hoppas jag tar och utnyttjar dessa dagarna till att skaffa kunskap och förståelse.

Tilsammans kan vi skapa ett öppnare Göteborg - oavsett vilka vi är och vilken läggning vi har!

Carpe Diem!

Anton är en modig kille!

Har precis tittat på tv-programmet "Det blir bättre".

Jag såg första avsnittet som handlade om Patrik Sjöberg.
Det programmet var helt otroligt i mina ögon. 
Att Patrik blivit den han är idag är helt otroligt med tanke på vad han har varit med om i sin uppväxt.

Men idag handlade det om Anton Hysén.
Om hur han är den enda öppna homosexuella fotbollsspelaren i världen.
Det fanns en till.
Men han orkade inte.
Han tog sitt liv pga. andra människors trångsynthet.

Anton orkar.
Anton är stark och han har en stark familj runt sig.
Han har dessutom en hel stad bakom sig.
För som Göteborgare så är jag stolt över Anton och beundrar hans otroliga mod att gå ut med detta i en så mansdominerad värld som fotbollen ändå är.

Det kom en tår eller två när dom filmade Anton på Ullevi där han höll tal till en publik på 10.000 personer.

Inte pga. det han sa, inte för hans närmaste som stod på läktaren och applåderade,

utan de gamla herrarna som stod högre upp, bakom familjen.

Dom ställer sig upp och applåderar Antons tal, och det mina vänner, var j*****t fint!

More power to you Anton!

Fortsätt att vara dig själv och skit i andra människors rädda åsikter!

Carpe Diem!