Kaptenen på Liseberg.

Igår hade Kapten Röd Turnéavslutning på Liseberg.
Som en stor älskare av hans musik så var jag ju naturligtvis där.

Konserten var helt outstanding från början till slut.
Kaptenens glädje över att vara hemma och att det hade kommit 15.000 för att dela den glädjen med honom smittade nog av sig på alla.

Lite kul att det var Patrik Sjöberg som presenterade bandet, det hade jag ju kanske inte väntat mig.

Basen skakade marken och hela hjärtat dunkade i takt med den, en underbar känsla och jag fick rysningar i kroppen flera gånger.
För att vara och lyssna och kolla på Kaptenen och Ribbit Boom Band var en och en halv timma med känslor.
Jag gillade hur dom vävde ihop låtarna med varandra, mellansnacket som egentligen inte var mellansnack utan kom mitt i låtarna.

Emellanåt kom doften av gräs förbi, och om det tycker jag INTE.
Egentligen skiter jag i vad folk gör,det får dom stå för själva, men igår fanns det mycket barn med och även yngre tonåringar och då kan jag känna att det inte alls är okej.

Kvällen var fantastisk och det var en kväll då man var stolt över att vara Göteborgare och framförallt Majornabo och känslan av kärlek till Göteborgssonen var stor.

Av mig får Kapten Röd fem Kaptener av fem möjliga:

Välkommen hem!

Om du ser - Skrik dig hes!

Oavsett vad man tycker om Patrik Sjöberg så har han gjort en jättebra sak genom att berätta om vad som hände honom i hans uppväxt.
Detta har lyft fram ämnet om sexuella övergrepp på barn så att det förhoppningsvis inte längre är lika tabu att prata om det.
Detta hjälper barn som är utsatta, det är jag helt övertygad om.

Värmlandsidrotten tar upp olika tabubelagda problem inom ungdomsidrotten under hösten där Patrik är en av föreläsarna.
Vad som gör mig mörkrädd när jag läser om detta i tidningen är att Friidrottslandslagets förre landslagskapten Ulf Karlsson säger att han har sett övergrepp mot barn på idrottsarenorna.

Ulf Karlsson

Ulf Karlsson har bevittnat tränare med hög medelålder som har grovhånglat med 12-13åriga tjejer ute på tävlingar.

Arikeln berättar bara att Ulf Karlsson bevittnat händelserna.
Och här sitter jag och nästan skriker:
- Men vad f*n gjorde du när du såg?

Artikeln berättar inget om det, så jag förmodar att Ulf Karlsson inte gjorde ett enda skvatt.
Så jag hoppas verkligen att föräldrarna i Värmland ifrågasätter det.

För så länge dom som ser inte säger nåt, jag då kommer det inte att upphöra. Då blir det lugnare under en period tills nästa hemska grej dras fram i ljuset, och då kan dessa sliskiga, äckliga gubbar krypa fram från sina gömställen och fortsätta sitt sjuka beteende.

Om du ser....SKRIK!
Det är våra barn och barnbarn det gäller!

Carpe Diem!

Vilket j***a uttalande!

Patrik Sjöbergs mamma Birgitta talar ut i tidningen idag.
Under tiden som jag läser artikeln så tänker jag att det måste vara fruktansvärt att vara mamma och inte ha förstått eller sett vad som har pågått.

Tycker hemskt synd om mamma Birgitta....ända tills jag läser avslutningen på artikeln:

"Min eloge till Patrik för att han har tagit bladet från munnen - även om det gör ont i mig!
Jag borde ju ha förstått, jag borde ha satt stopp för denna relation. Eller kanske inte....trots all skit fick Patrik ett liv som världselitidrottare på elitnivå."

Alltså, jag häpnar över detta fruktansvärda uttalande! Det är väl klart som korvspad att ett barns välmående är det som spelar roll, inte om barnet blir idrottande på elitnivå eller kändis eller vad som helst.
Jag fattar verkligen inte hennes uttalande. Men mina misstankarna kom direkt och jag tror att hon visste vad som hände med hennes son eller misstänkte vad som hände.
Men för henne var det värt det antagligen....

Hur kändiskåt får man bli?
Usch, jag ryser och blir äcklad av uttalandet.

Carpe Diem!

Övergrepp

Ingen kan ju ha missat all rabalder kring Patrik Sjöbergs självbiografi (det du inte såg).
Jag kan ärligt talat säga att Patrik har aldrig stått högt på min lista över människor jag beundrar.
Det enda man hörde, tyckte jag, genom åren när det gällde honom var: skadad, skadad, skadad.

Nån fredagskväll eller om det nu var en lördagskväll för många år sedan så gick jag förbi honom på Avenyn där han hade sin skrytbil parkerad.
Själv stog han bredvid den, rökte och tittade ner på folk som gick förbi.
Han tittade som om han tänkte: -Hallå, vet ni inte vem jag är, jag är en kändis!
Dryg översittare som satt sig själv på alldeles för höga hästar, var min enda åsikt och fnyste och gick vidare.


Iallafall så förklarar övergreppen kanske en del av hans översittarattityd. Jag förstår att han måste ha satt upp en stenhård mask utåt för att orka trycka bort det hemska han varit utsatt för.
Helt ärligt så hade jag inte trott honom om det inte hade varit någon mer som råkat ut för samma sak. Då hade jag tänkt: - Herregud, hur mediakåt får man bli?
Men så är det inte alltså.


Vad kan man säga om man verkligen begrundar vilken fruktansvärd tid han har gått igenom? Jag säger Grattis för att han vågar gå ut med det. Och jag är övertygad om att han genom boken kommer att hjälpa andra som kanske har eller blir utsatta för samma sak.
Återigen smiskar livet mig på fingrarna och visar att man aldrig ska döma någon människa överhuvudtaget. Av den enkla anledningen att man aldrig vet vilken livsresa dom har bakom sig. Alla är värda en chans.


Carpe Diem!