Mammografiundersökning.

Ett kuvert damp ner i brevlådan.
Inuti låg en kallelse till mammografiundersökning.
Genast började hjärtat banka hårdare.
Varför blir jag så nervös?
Jag har inga släktingar som haft bröstcancer, det finns alltså inte i min livshistoria.
Ändå har jag i många år varit rädd för detta med bröstcancer.
Helt irationellt.

Läser in mig på detta med mammografi ochser att kvinnor över 40 kallas med 18 månaders mellanrum.
Jag är 44 och detta är min första, jag borde ju alltså redan blivit kallad till en undersökning.
Kanske har jag blivit det, struntat i kallelsen och sen förträngt det? För undersökningen är ju frivillig.
Men oavsett om jag blivit kallad tidigare eller inte så kommer jag att gå denna gången.
Kommer att bli skönt att få det överstökat.

Men den morgonen jag ska dit så kommer folk att se en väldigt nervös och orolig kvinna som stiger in på mottagningen, och jag ser inte fram mot det och kommer att ha ångest i 1½ vecka tills det är min tur.
Tror av någon anledning att det kommer att göra ont. Det verkar ju inte direkt trevligt att klämma ihop boobisarna mellan plattor. Usch!

Carpe Diem!