Att hitta det positiva.

När tredje och sista barnet flyttar hemifrån så har man olika val.

• Man kan lägga sig ner och deppa ihop och nästan dö.


• Man kan gråta floder och inte rycka upp sig.


• Man kan känna vemodet, men identifiera att detta är en naturlig fortsättning på livet. En början på en ny fas i livet och absolut en ny bekantskap med sitt barn som nu tagit steget ut i vuxenvärlden.

Egentligen så vill jag som mamma bara deppa ihop fullständigt, men det är inte valet jag tar.
Jag tar det tredje valet som är bäst både för mig och mitt vuxna barn. Och det bästa för gubben och övriga barn också såklart.

Hur klarar man det då?
Jag har ingen patentlösning på det, men det gäller att se det stora i det lilla.

Tex,
en diskbänk som brukade svämma över av disk ser numera ut såhär:

(Ska tilläggas att jag inte har någon diskmaskin att gömma disken i)

Carpe Diem!