Förlorat kommer igen!

När jag var 11 år så fick jag min första hemnyckel.

Det var stort för mig. Jag hade kompisar som var "nyckelbarn" för att deras föräldrar jobbade heltid båda två och jag var grymt avundsjuk på dom.

Men när jag fyllde 11 så var det då dags för mig att få min egna nyckel.

Tyckte att den var så vacker där den hängde i en stark kedja. Runt själva nyckelhuvudet satt en orange plastring.

Mina föräldrar pratade med mig om vilket ansvar det var med en egen nyckel och hur viktigt det var att aldrig tappa bort den.

Tydligen så gick meddelandet verkligen fram till mig. För trots att det nu gått 33 år sedan dess så har jag ALDRIG tappat bort nån.

Förrän nu.

Trodde jag.

Hade av någon anledning båda bilnycklarna när jag stressade iväg en dag.

Sen hittade jag bara en av dom.

Gubben (som såg sin chans) har sedan dess återkommit till: - Nu är det väl dags att hitta den där nyckeln som du har slarvat bort!

Jag har tagit det lugnt, tittat lite i olika jackor och väskor. Kollat lådorna i hallen, kliat mig i huvudet och tänkt: - "Den kommer fram så småningom, det gör den! (det MÅSTE den!)"

Och idag, TADAAA, så kom den fram. Tog på mig ett par byxor som jag sällan har på mig, stack handen i fickan och där låg den bortttappade lilla nyckeln.

Så nu mina vänner kan jag fortsätta genom livet.

 - "Jag har då aldrig tappat bort en nyckel!"

Carpe Diem!