Det är bara att fortsätta.

Fick en liten funderare idag.

Mötte en granne i trappan idag.
En granne som jag inte sagt mer än ett par meningar till under de ett och ett halvt år som de har bott här.
Men att heja på varandra när man möts i uppgången är kutym för de flesta som bor här, alla hälsar när man möts.

Det var mamman i familjen som stog med barnvagn o väntade på hissen när jag och vovven kom uppför trapporna.
Eftersom att jag lyssnade på musik i iPhonen så tog jag ur lurarna och sa högt o tydligt:
- Hejhej!

Och........ingen respons.
Granntanten stirrade stint rakt fram på hissdörrarna, demonstrativt visande att hon skulle inte hälsa.

Jag blev så himla paff, och full i skratt för att jag blev så överraskad.
Det har aldrig hänt tidigare.
Och denna grannen brukar jag hälsa på när jag ser henne, OCH hon brukar annars hälsa tillbaka.
Jag började fundera när jag fortsatte trapporna upp till mig, samtidigt som jag på nåt sätt fann hela situationen sanslöst rolig och tvingade mig själv att hålla mig från skratt.
- Varför hejade hon inte?
kom fram till följande:

1. Hon anser att jag gjort något galet eller fel, därför vill hon inte hälsa. (har ingen aning om vad det skulle vara isåfall)
2. Hon har drabbats av akut dövhet.
3. Hon var för tillfället ur form och pallade inte att hälsa. Arg/sur/ledsen etc.

Nu kommer jag ju inte att kunna låta bli att hälsa nästa gång igen, bara för att se vad som händer liksom.
Glatt och tydligt i hög volym.

Och det kommer jag att fortsätta med vare sig jag får respons eller inte.

Carpe Diem!