Denna teater ska visa att "Göteborgsandan" är ett luftslott, en lögn som nu håller på att krackelera i en alldeles för segregerad stad.
Martin Theorin framstår för mig som en ganska så bitter och nästan förnärmad man när han talar i tv.
Min tanke blir att han måste ha varit med om nånting som krossat just hans vision staden.
Googlar och det visar sig vara precis så.
När han var på väg till den årliga vårlunchen på Liseberg. Sitter finklädd på spårvagnen och hamnar i bråk med någon som för honom verkar vara en míssbrukare. Bråket resulterar i handgemäng och bråk liggande på golvet i spårvagnen.
En stund senare sitter Martin på lunchen och Lotta Engberg springer runt bland borden.
Jag förstår att situationen är surrealistisk för Martin. Jag förstår också att Martin blev chockad och att denna dagen raserade en massa föreställningar om livet för honom.
Resultatet blev då iallafall en teater som har premiär idag.
Jag håller inte med Martin.
Göteborgsandan finns och den är högst levande. Sen finns det där andra också, precis som det finns i alla andra städer i Sverige, men det ena raderar inte ut det andra.
Jag tror bara att Martin själv förändrades i och med denna händelse, inte Göteborgsandan.
Kanske han skulle bearbeta det, men det kanske precis är det han har gjort genom att skriva denna teater, men kanske att han borde bestämma sig för att sluta vara bitter och öppna ögonen och se allt det fina med Göteborg.
För Göteborgsandan finns kvar i allra högsta grad!
Carpe Diem!
0 comments:
Post a Comment