Sorg har många ansikten.

Läser om en kvinna som var tvungen att avliva sin katt när katten var 11 år.
eftersom att katten under sitt liv hade varit som en liten sur tant som inte gillade andra djur eller barn så ville ägaren att hon skulle begravas på en avskild plats, så som ägaren visste att katten ville ha det på sin sista vila.

Sen gick allting fel.
När urnan med askan kom så visade det sig att hon hade kremerats med andra djur.
Sen av nån anledning så spriddes hennes aska i en minneslund.
Ägaren grät och grät för enbart i år har 3600 djur begravts där.

Kvinnan och hennes sambo är nu tvugna att åka 9 mil för att sörja katten vid minneslunden i Malmö.
Och då vet dom inte ens om kattens aska verkligen har spritts där.

När jag läser detta så känner man ju för ägaren såklart.
Ett husdjur är en del av familjen och när dom försvinner så lämnar dom ett stort tomrum efter sig.

Men jag tycker kanske att hon ska släppa allt som gick fel.
Hennes katt har fått sin sista vila oavsett.
Och sörja, ja, det gör man var man än är.
Allt annat spelar ingen roll, det som spelar roll är dom 11 åren hon fick tillsammans med sin fyrfota familjemedlem.
Man går vidare, även om det är tufft.

Strunta i att åka dom där 9 milen.
Sörj där hon fanns med dig istället.

Carpe Diem!